annie

Det här året började otroligt tungt, eller egentligen så kom knytnäven i magen redan i höstas, men jag klarade av den smällen helt okej, tyckte jag då. Men man fixar inte av hur mycket som helst, antagligen la jag locket på - enklast för stunden, tills allting kommer ifatt. Sen tog det över helt och hållet, deppet, pressen, inre stressen, rötäggen, alla akutbesöken, omgångar på sjukhuset och som grädden på moset hjärnoperationen. Allt på en gång. Och när benen redan är kalviga och ostabila är det så lätt att tappa balansen igen. Alldeles för lätt, och att ta sig upp ur träsket blir stört omöjligt när all optimism och energi är som bortblåst. Jag var arg och besviken på livet, tyckte att det var orättvist och fuck karma, vad hade jag gjort för att det skulle bli såhär. Jag såg världen som elak, kall och hård - och vet ni, den är hård, jävligt hård. MEN det är just därför alla sunshines behövs. Dom med det extra leendet, optimismen, omtänksamheten och som faktiskt ser andra människor med förståelse. Må så vara att damen i kassan är otrevlig och aggressiv - hennes man kanske ligger inne för hjärnattack, dom kanske ligger efter med hyran, för jag tror knappast att hon gör det för att jävlas. Det här övar jag på varenda dag, tänka en extra tanke, ge tillbaka ett extra gott leende - för att vi är inte mer än människor. Och ensam är inte alltid stark. 

Än så länge känns det för nära för att kunna blicka tillbaka med glimten i ögat, men om ett år, då har jag mer skinn på näsan än någonsin, kalvbenen har musklat på sig och jag kommer vara bra svår att få omkull på första försöket. och andra. och tredje.

Det finns en mening med allt..

Jag är så otroligt lycklig att jag har min allra bästa vän och största kärleks hand att hålla i, han som vänder tårar till fniss & aldrig någonsin i världen sviker.