annie

Och just nu är det en lång väntan till slutet av veckan.

Pelle försvann en stund till gymmet och jag sitter uppkrupen ombytt i myskläderna och analyserar.

Man kan alltid göra saker bättre, omformulera sig, vända och vrida.

Men gjort är gjort och känslan efteråt är kluven.

Ofta brukar man få en liten ynka hint om vilket håll det lutar åt, men det är svårt att snappa upp när du sitter i ett litet rum och ska verbalt fightas med 9 andra om jobbet.

Rivaliteten är verkligen inte min grej, jag är alldeles för snäll.

Och jag har aldrig varit hon som tar mer plats än någon annan.

Blandade känslor, ovissheten om när, var, hur.

Jag vill ju helst börja imorgon.

Tänk om det blir ett nej.

Jag har tappat bort mig själv tillräckligt bara genom snart två månaders arbetslöshet.

Två månader utan jobb, under två månader växer värdelösheten snabbt.

vilsen.liten.tjej